Det blev ingen lång utflykt den här gången. Mer en sådan där kvällstur som blir av när man känner att man behöver komma ut en stund, ta med kameran och se något annat än det vanliga.
Vi åkte ut till Fånö, eller Fånöö som det också skrivs, vid Ekolsundsviken utanför Enköping. Jag hade framför allt tänkt fotografera bokskogen och den gamla ekallén. Två ganska olika miljöer, fast de ligger nära varandra. Bokskogen är rakare, svalare och mer sluten. Ekallén är öppnare, grövre och lite mer kantig i uttrycket.
Redan vägen genom bokskogen gör att man saktar ner. Den smala asfaltsvägen går rakt in mellan höga, ljusa stammar och lövverket sluter sig över vägen som ett grönt tak. Det var fortfarande mycket ljus kvar på kvällen, men inne bland träden blev det mjukare och mer dämpat.
Bokskogar har något särskilt över sig, men de är inte helt enkla att fånga på bild. Det gröna kan lätt bli för mycket, och alla stammar smälter ihop om man inte hittar en tydlig riktning. Här blev vägen genom skogen ett naturligt motiv. Den leder blicken in i bilden och ger lite ordning åt allt det gröna.
Fånöö bokskog brukar beskrivas som Sveriges nordligaste bokskog. Enligt uppgifter från Fånöö planterades den ursprungligen i slutet av 1800-talet av Hugo Tamm, som då ägde Fånöö. Bokplantorna ska ha kommit från Skåne, och skogen har sedan föryngrat sig själv. Det gör att den inte bara känns som några planterade parkträd, utan som en riktig liten bokskog.
Efter bokskogen gick vi vidare mot ekallén. Där förändras allt ganska snabbt. Ljuset kommer in från sidorna, marken öppnar sig och träden får mer plats. Ekarna står med grova stammar och stora kronor, många av dem knotiga och märkbart gamla. Det är sådana träd man gärna stannar vid en stund, inte för att de behöver fotograferas från någon särskild vinkel, utan för att de faktiskt har närvaro.
Jag fastnade mycket för stigen genom gräset. Det är inget märkvärdigt egentligen, bara ett smalt upptrampat spår mellan höga strån, men det säger något om platsen. Här har människor gått före. Kanske bara på väg genom hagen, kanske för att titta på ekarna, kanske av samma skäl som vi – för att komma ut en stund.
I bakgrunden skymtade byggnader och staket, och det gav ekallén en tydlig koppling till gårdsmiljön. Det här är inte vildmark, utan ett äldre kulturlandskap där träd, hagar, vägar och bebyggelse hänger ihop. Fånö/Fånöö är dessutom en plats med lång historia som gods vid Mälaren, och själva miljön bär en del av den känslan även när man bara går där med kameran en sommarkväll.
Det tredje motivet, med ekarna i rad och den mörkare himlen bakom, blev nog min favorit från kvällen. Där finns mer tyngd i bilden. De grova stammarna står nästan som pelare, samtidigt som gräset och den öppna marken gör att bilden inte känns för tung. En omkullfallen stam på marken ger också lite extra liv åt bilden. Det påminner om att även gamla alléer förändras hela tiden, långsamt men tydligt.
Det var en enkel utflykt, men en fin sådan. Inga stora avstånd, ingen lång vandring och inget särskilt dramatiskt. Bara bokarnas gröna tak, ekarnas grova bark och en stunds kvällsljus över Fånö.
Sådana platser tycker jag ofta om mest. De behöver inte förklara sig så mycket. Man går där en stund, tar några bilder, tittar lite noggrannare än vanligt och åker hem med känslan av att ha sett något som annars är lätt att bara passera.
Lämna ett svar