Grosshandlaren

Det blev ingen lång utflykt den här gången. Mer en sådan där kvällstur som blir av när man känner att man behöver komma ut en stund, ta med kameran och se något annat än det vanliga.

Vi åkte ut till Fånö, eller Fånöö som det också skrivs, vid Ekolsundsviken utanför Enköping. Jag hade framför allt tänkt fotografera bokskogen och den gamla ekallén. Två ganska olika miljöer, fast de ligger nära varandra. Bokskogen är rakare, svalare och mer sluten. Ekallén är öppnare, grövre och lite mer kantig i uttrycket.

Redan vägen genom bokskogen gör att man saktar ner. Den smala asfaltsvägen går rakt in mellan höga, ljusa stammar och lövverket sluter sig över vägen som ett grönt tak. Det var fortfarande mycket ljus kvar på kvällen, men inne bland träden blev det mjukare och mer dämpat.

Bokskogar har något särskilt över sig, men de är inte helt enkla att fånga på bild. Det gröna kan lätt bli för mycket, och alla stammar smälter ihop om man inte hittar en tydlig riktning. Här blev vägen genom skogen ett naturligt motiv. Den leder blicken in i bilden och ger lite ordning åt allt det gröna.

Fånöö bokskog brukar beskrivas som Sveriges nordligaste bokskog. Enligt uppgifter från Fånöö planterades den ursprungligen i slutet av 1800-talet av Hugo Tamm, som då ägde Fånöö. Bokplantorna ska ha kommit från Skåne, och skogen har sedan föryngrat sig själv. Det gör att den inte bara känns som några planterade parkträd, utan som en riktig liten bokskog.

Efter bokskogen gick vi vidare mot ekallén. Där förändras allt ganska snabbt. Ljuset kommer in från sidorna, marken öppnar sig och träden får mer plats. Ekarna står med grova stammar och stora kronor, många av dem knotiga och märkbart gamla. Det är sådana träd man gärna stannar vid en stund, inte för att de behöver fotograferas från någon särskild vinkel, utan för att de faktiskt har närvaro.

Jag fastnade mycket för stigen genom gräset. Det är inget märkvärdigt egentligen, bara ett smalt upptrampat spår mellan höga strån, men det säger något om platsen. Här har människor gått före. Kanske bara på väg genom hagen, kanske för att titta på ekarna, kanske av samma skäl som vi – för att komma ut en stund.

I bakgrunden skymtade byggnader och staket, och det gav ekallén en tydlig koppling till gårdsmiljön. Det här är inte vildmark, utan ett äldre kulturlandskap där träd, hagar, vägar och bebyggelse hänger ihop. Fånö/Fånöö är dessutom en plats med lång historia som gods vid Mälaren, och själva miljön bär en del av den känslan även när man bara går där med kameran en sommarkväll.

Det tredje motivet, med ekarna i rad och den mörkare himlen bakom, blev nog min favorit från kvällen. Där finns mer tyngd i bilden. De grova stammarna står nästan som pelare, samtidigt som gräset och den öppna marken gör att bilden inte känns för tung. En omkullfallen stam på marken ger också lite extra liv åt bilden. Det påminner om att även gamla alléer förändras hela tiden, långsamt men tydligt.

Det var en enkel utflykt, men en fin sådan. Inga stora avstånd, ingen lång vandring och inget särskilt dramatiskt. Bara bokarnas gröna tak, ekarnas grova bark och en stunds kvällsljus över Fånö.

Sådana platser tycker jag ofta om mest. De behöver inte förklara sig så mycket. Man går där en stund, tar några bilder, tittar lite noggrannare än vanligt och åker hem med känslan av att ha sett något som annars är lätt att bara passera.

Idag gick vi Upplandsleden etapp 27 mellan Lillkyrka och Veckholm. Det blev jag och min sambo som tog oss ut, med kameran med som vanligt. Sträckan är ungefär nio kilometer och går genom en blandning av skog, grusvägar, öppnare marker och gammal bygd.

Det här är en ganska lättgången etapp, men inte ointressant. Tvärtom är det en sådan sträcka där mycket ligger i det stillsamma. Man går inte över stora höjder eller dramatiska vyer, utan genom ett landskap där små detaljer berättar mer om man bara ger dem lite tid.

Från Lillkyrka och ut på fornstigen

Vi började i Lillkyrka, där leden först följer Lillkyrka fornstig. Det märks ganska snabbt att det här är marker där människor har rört sig länge. Skogen ligger nära, men här och där öppnar landskapet upp sig mot åkrar, diken och äldre odlingsmark.

Det är en fin start på vandringen. Inte för att den är särskilt spektakulär, utan för att det finns en lugn rytm i den. Stigarna, träden, gräset och de små höjdskillnaderna gör att man sakta kommer in i platsen. Det blir en sådan där promenad där man först bara går, men efter en stund börjar se mer.

Längs fornstigen finns flera spår från järnåldern och äldre tid. Gravhögar, gamla boplatser och namn som Kvarnbacken, Blackfjärden, Finnshögen och Lövnäs gör att landskapet får fler lager. Det som vid första blicken bara kan se ut som skogsbryn, dikeskanter och åkermark har haft en helt annan betydelse tidigare.

Kvarnbacken och det vardagliga arbetet

Vid Kvarnbacken berättas det att det sannolikt har stått en väderkvarn här. Exakt hur gammal platsen är verkar inte helt säkert, men själva namnet och lämningarna pekar mot att detta varit en plats där människor arbetat med sådant som hörde vardagen till.

Det är lätt att fastna för sådana platser. Inte för att det finns mycket kvar att se, utan för att det lilla som finns kvar säger något. En gammal kvarnplats handlar inte bara om en byggnad, utan om säden, brödet, gröten och allt arbete som krävdes för att få vardagen att fungera.

När man går där idag är det skogen och marken man ser först. Men med lite bakgrund blir det lättare att föreställa sig ljudet av arbete, människor som rört sig mellan gårdar och åkrar, och en bygd där varje plats hade sin funktion.

Blackfjärden – från vatten till dike

En bit längs vägen passerar man området kring Blackfjärden. Namnet låter nästan större än platsen känns idag, och det är just det som gör det intressant. Här har landskapet förändrats mycket över tid. Det som idag mest syns som dike och låg mark var tidigare en del av ett större vattenlandskap.

Det är något fascinerande med sådana förändringar. Landhöjning, utdikning och odling har gjort att vattnet dragit sig undan och lämnat efter sig åkrar, diken och fuktiga partier. När man går där är det inte alltid självklart att tänka på att människor en gång kan ha sett detta som en vattenväg eller strandnära mark.

För kameran är det kanske inte den mest självklara platsen, men just sådana miljöer kan bli fina på bild. Gräs, diken, åkerkanten och träden runt omkring berättar på sitt eget sätt om ett landskap som sakta har ändrat form.

Finnshögen och järnålderns spår

Ett av de tydligare historiska inslagen på sträckan är Finnshögen och gravfältet i närheten. Här finns lämningar från järnåldern, bland annat gravar och högar. Enligt lokal tradition ska Finnshögen vara kopplad till en hövding vid namn Finn, men som med många äldre berättelser får man nog hålla lite avstånd mellan sägen och säker fakta.

Platsen gör ändå intryck. En gravhög i ett landskap som tidigare sett helt annorlunda ut säger något om hur viktigt området kan ha varit. Om Blackfjärden en gång var vatten och en möjlig färdväg blir det lättare att förstå varför människor valde att begrava någon på en plats som syntes.

Det är inte alltid fornlämningar är lätta att fotografera. En hög i gräset kan se ganska anonym ut på bild. Men när miljön runt omkring får vara med – träden, ljuset, marken och avståndet till den öppna bygden – blir det tydligare att platsen hör ihop med landskapet.

Lövnäs och gamla gårdslämningar

Vid Lövnäs hemman kommer man närmare den äldre gårds- och torphistorien. Lövnäs finns omnämnt redan under medeltiden, och i området finns lämningar efter äldre bebyggelse. Här blir historien mer vardaglig igen: husgrunder, stenmurar, jordkällare, kvarnstenar och spår efter människor som brukat marken.

Sådant tycker jag ofta är minst lika intressant som de större fornlämningarna. En gammal husgrund eller en stengärdsgård säger inte allt, men tillräckligt för att man ska börja undra. Vem bodde här? Hur såg platsen ut när marken var öppen och brukad? Vilka vägar gick man till vardags?

Det finns något fint i de där enkla spåren. De är inte särskilt uppseendeväckande, men de gör att man känner att platsen har använts och haft betydelse.

Vidare mot Veckholm

Efter delen kring Lillkyrka fornstig fortsätter Upplandsleden mot Veckholm genom ett lugnt uppländskt landskap. Skogspartier varvas med öppnare marker och grusvägar. Det är en lätt sträcka att gå, och det behövs inte så mycket mer än bra skor, lite tid och gärna något att dricka.

För mig blev det en vandring där kameran fick följa med utan att jag jagade några särskilda motiv. Det var mer en sådan tur där man fotograferar det som dyker upp: ljuset genom träden, stigen som fortsätter framåt, en öppen åkerkant, gamla stenar, diken och de små skiftningarna mellan skog och odlad mark.

Mot slutet når man Veckholm, med kyrkan som naturlig avslutning på etappen. Det kändes passande. Från forntida gravar och äldre gårdslägen till kyrka och bygd. Olika tider, men ändå samma landskap.

En stillsam etapp med mycket historia

Upplandsleden etapp 27 Lillkyrka–Veckholm är ingen svår vandring, men den har mycket att ge om man tycker om lokalhistoria, äldre landskap och platser där spåren efter människor fortfarande finns kvar.

Det jag tar med mig är framför allt känslan av att man går genom flera lager av tid. Järnålderns gravar, medeltida gårdslägen, gamla kvarnplatser, utdikade vattenmarker och dagens skog och åkrar ligger nära varandra här.

Det blev en enkel och fin tur. Lagom lång, lagom stillsam och med tillräckligt mycket längs vägen för att man ska vilja stanna upp ibland. En sådan sträcka man lätt skulle kunna gå igen en annan årstid, bara för att se hur landskapet ändrar sig.