Idag gick vi Upplandsleden etapp 27 mellan Lillkyrka och Veckholm. Det blev jag och min sambo som tog oss ut, med kameran med som vanligt. Sträckan är ungefär nio kilometer och går genom en blandning av skog, grusvägar, öppnare marker och gammal bygd.
Det här är en ganska lättgången etapp, men inte ointressant. Tvärtom är det en sådan sträcka där mycket ligger i det stillsamma. Man går inte över stora höjder eller dramatiska vyer, utan genom ett landskap där små detaljer berättar mer om man bara ger dem lite tid.
Från Lillkyrka och ut på fornstigen
Vi började i Lillkyrka, där leden först följer Lillkyrka fornstig. Det märks ganska snabbt att det här är marker där människor har rört sig länge. Skogen ligger nära, men här och där öppnar landskapet upp sig mot åkrar, diken och äldre odlingsmark.
Det är en fin start på vandringen. Inte för att den är särskilt spektakulär, utan för att det finns en lugn rytm i den. Stigarna, träden, gräset och de små höjdskillnaderna gör att man sakta kommer in i platsen. Det blir en sådan där promenad där man först bara går, men efter en stund börjar se mer.
Längs fornstigen finns flera spår från järnåldern och äldre tid. Gravhögar, gamla boplatser och namn som Kvarnbacken, Blackfjärden, Finnshögen och Lövnäs gör att landskapet får fler lager. Det som vid första blicken bara kan se ut som skogsbryn, dikeskanter och åkermark har haft en helt annan betydelse tidigare.
Kvarnbacken och det vardagliga arbetet
Vid Kvarnbacken berättas det att det sannolikt har stått en väderkvarn här. Exakt hur gammal platsen är verkar inte helt säkert, men själva namnet och lämningarna pekar mot att detta varit en plats där människor arbetat med sådant som hörde vardagen till.
Det är lätt att fastna för sådana platser. Inte för att det finns mycket kvar att se, utan för att det lilla som finns kvar säger något. En gammal kvarnplats handlar inte bara om en byggnad, utan om säden, brödet, gröten och allt arbete som krävdes för att få vardagen att fungera.
När man går där idag är det skogen och marken man ser först. Men med lite bakgrund blir det lättare att föreställa sig ljudet av arbete, människor som rört sig mellan gårdar och åkrar, och en bygd där varje plats hade sin funktion.
Blackfjärden – från vatten till dike
En bit längs vägen passerar man området kring Blackfjärden. Namnet låter nästan större än platsen känns idag, och det är just det som gör det intressant. Här har landskapet förändrats mycket över tid. Det som idag mest syns som dike och låg mark var tidigare en del av ett större vattenlandskap.
Det är något fascinerande med sådana förändringar. Landhöjning, utdikning och odling har gjort att vattnet dragit sig undan och lämnat efter sig åkrar, diken och fuktiga partier. När man går där är det inte alltid självklart att tänka på att människor en gång kan ha sett detta som en vattenväg eller strandnära mark.
För kameran är det kanske inte den mest självklara platsen, men just sådana miljöer kan bli fina på bild. Gräs, diken, åkerkanten och träden runt omkring berättar på sitt eget sätt om ett landskap som sakta har ändrat form.
Finnshögen och järnålderns spår
Ett av de tydligare historiska inslagen på sträckan är Finnshögen och gravfältet i närheten. Här finns lämningar från järnåldern, bland annat gravar och högar. Enligt lokal tradition ska Finnshögen vara kopplad till en hövding vid namn Finn, men som med många äldre berättelser får man nog hålla lite avstånd mellan sägen och säker fakta.
Platsen gör ändå intryck. En gravhög i ett landskap som tidigare sett helt annorlunda ut säger något om hur viktigt området kan ha varit. Om Blackfjärden en gång var vatten och en möjlig färdväg blir det lättare att förstå varför människor valde att begrava någon på en plats som syntes.
Det är inte alltid fornlämningar är lätta att fotografera. En hög i gräset kan se ganska anonym ut på bild. Men när miljön runt omkring får vara med – träden, ljuset, marken och avståndet till den öppna bygden – blir det tydligare att platsen hör ihop med landskapet.
Lövnäs och gamla gårdslämningar
Vid Lövnäs hemman kommer man närmare den äldre gårds- och torphistorien. Lövnäs finns omnämnt redan under medeltiden, och i området finns lämningar efter äldre bebyggelse. Här blir historien mer vardaglig igen: husgrunder, stenmurar, jordkällare, kvarnstenar och spår efter människor som brukat marken.
Sådant tycker jag ofta är minst lika intressant som de större fornlämningarna. En gammal husgrund eller en stengärdsgård säger inte allt, men tillräckligt för att man ska börja undra. Vem bodde här? Hur såg platsen ut när marken var öppen och brukad? Vilka vägar gick man till vardags?
Det finns något fint i de där enkla spåren. De är inte särskilt uppseendeväckande, men de gör att man känner att platsen har använts och haft betydelse.
Vidare mot Veckholm
Efter delen kring Lillkyrka fornstig fortsätter Upplandsleden mot Veckholm genom ett lugnt uppländskt landskap. Skogspartier varvas med öppnare marker och grusvägar. Det är en lätt sträcka att gå, och det behövs inte så mycket mer än bra skor, lite tid och gärna något att dricka.
För mig blev det en vandring där kameran fick följa med utan att jag jagade några särskilda motiv. Det var mer en sådan tur där man fotograferar det som dyker upp: ljuset genom träden, stigen som fortsätter framåt, en öppen åkerkant, gamla stenar, diken och de små skiftningarna mellan skog och odlad mark.
Mot slutet når man Veckholm, med kyrkan som naturlig avslutning på etappen. Det kändes passande. Från forntida gravar och äldre gårdslägen till kyrka och bygd. Olika tider, men ändå samma landskap.
En stillsam etapp med mycket historia
Upplandsleden etapp 27 Lillkyrka–Veckholm är ingen svår vandring, men den har mycket att ge om man tycker om lokalhistoria, äldre landskap och platser där spåren efter människor fortfarande finns kvar.
Det jag tar med mig är framför allt känslan av att man går genom flera lager av tid. Järnålderns gravar, medeltida gårdslägen, gamla kvarnplatser, utdikade vattenmarker och dagens skog och åkrar ligger nära varandra här.
Det blev en enkel och fin tur. Lagom lång, lagom stillsam och med tillräckligt mycket längs vägen för att man ska vilja stanna upp ibland. En sådan sträcka man lätt skulle kunna gå igen en annan årstid, bara för att se hur landskapet ändrar sig.
Lämna ett svar